The Clash kan utbilda aktiemarknaden

Vad The Clash kan lära aktiemarknaden. 
Artikel om vad aktiemarknadens aktörer kan lära sig av The Clash.
Artikel om vad aktiemarknadens aktörer kan lära sig av The Clash

Published 2014-09-13

Vad The Clash kan lära aktiemarknaden

Det bästa rock-albumet någonsin. Ingen kan ha undgått London Calling. Men det var inte en engångsföreteelse. The Clash var en trovärdig paketering mot en lönsam marknad, alla ungdomar som letade efter något nytt och radikalt.

    

Copyright Bob Gruen
Copyright Bob Gruen


Man vet inte hur mycket som var ren slump. Men man gjorde allt rätt. Helheten kom på plats. Mick Jones bestämde sig för att släppa gamla bandet London S.S. och starta nytt med Paul Simenon. Ett problem var att även om Paul ville bli rockmusiker, spelade han inget instrument. Han var dock konstnär och ansågs grymt snygg. Gitarr var för svårt, det fick bli bas. Kanske kan man spåra det i de ganska enkla, grova basgångarna. När sedan Terry Chimes och Joe Strummer anslöt var bandet komplett. Men det finns gott om band. Nu skapades storheten:
    
"There´s gonna be a lot of fighting in the streets. Things are going to get rough so we´re going to need clothes which are tough".
    
Bernie Rhodes, managern, bidrog till en känslomässigt berörande helhet. Först ett slags uniformer. Det blev en kombination av kläder lämpade för gatuslagsmål och lite egna idéer. Exempelvis syddes ett foto fast på sidan av en jacka. Läder med dragkedjor och riktiga kängor, stora, svarta.
    
Inställningen berörde så klart. Musiken handlade om rasism, gatuslagsmål, polisbrutalitet och man utmanade publiken som man ville få upp dem på scenen och slåss. Ingen var oberörd. På scenen såg publiken något som såg ut som ett slagsmål och publiken fick höra politiska argumenterande varvat med direkta oförskämdheter. Bernie kastade stolar framför scenen.
    
Musiken blev en egen unik blandning av punk, ska och reggae. På London Calling mixat av en medlem i Mott the Hoople, favoritbandet.
    
Kanske satte The Clash måttstocken för maximal påverkan. Det krävs harmoni mellan löfte och leverans, att det är på riktigt. Det skall beröra men det är meningslöst om det inte finns ett konkret, bra och trovärdigt innehåll. The Clash hade den bästa musiken inslagen i ett suveränt paket. Det ger trovärdighet. Vårt undermedvetna utvärderar helheten kontinuerligt och The Clash-paketet blev optimalt.
    
Så är det i framgångsrik marknadsföring. Man säger ibland att 90 % är image och resten är faktiska egenskaper. Vi köper en Coca-Cola eftersom vi har en mental bild av nöjda människor med en Coke. Egenskaperna är inte lika viktiga. Men för att nå ända fram så krävs det både och. Vi behöver beröra men innehållet måste vara genuint. Annars kan det få motsatt effekt. Vi lovar något vi inte kan hålla.
    
På aktiemarknaden ser vi det. Vi ser bra bolag med bra värden och några som har egenskaperna men inte lyckats beröra, inte lyckats få omvärlden att gilla bolaget på riktigt.
    

Ulf Löwenhav graf


Det märkliga är kanske att tekniken för att beröra finns men man sitter kvar i gamla föreställningar:
    
Bolagets värde blir bra när vi bevisat att vi kan tjäna pengar. Tyvärr sitter några av våra finaste bolag i den fållan. De vet intellektuellt att ekonomiskt resultat endast är en komponent men tvekar inför att låta bolaget nå sitt optimala värde. Det är samma sak som om The Clash inte hade skaffat hela paketet, bara skrivit låtar som ingen ville lyssna på. Då hade en generation gått miste om något fantastiskt. Hoppas att Bernie Rhodes börjar med Investor Relations snart.
    
    

Ulf Löwenhav


Artikeln skrevs av Ulf Löwenhav
Skicka e-mail till Ulf.lowenhav(at)reaktionvalue.com
Twitter @ulflowenhav
    

 

 

EQapital.se