Ja-sägare kanske mår dåligt

Problemet med ja-sägare. 
Det finns ett problem med ja-sägare.
Det finns ett problem med ja-sägare

Published 2014-01-31

Problemet med ja-sägare

Jag fick ett förslag om att skriva en artikel i ämnet ”Problemet med ja-sägare”. Det fick mig att fundera. När är ett ja verkligen ett ja och när är ett nej verkligen ett nej?

    
När jag är ute och arbetar i organisationer så händer det att jag frågar hur många som har sagt nej fast de egentligen ville säga ja eller som har sagt ja fast de egentligen ville säga nej. Ungefär lika många händer brukar åka upp i luften på båda frågorna. Det brukar också komma upp exempel:
    

vote


”Man säger nej för att man är rädd för att om man säger ja så hamnar allt ansvar på en själv, det hamnar i ens eget knä”
”Jag säger ja för att jag är nyfiken och positiv. Plötsligt så upptäcker jag att jag har tagit på mig alldeles för mycket och så orkar eller hinner jag inte med allt”
”Här säger man inte nej, det är inte okay på det här företaget”
Detta är ganska vanliga svar i de företag och organisationer som jag har haft den äran att arbeta med.
    
Mina tankar går till en ledningsgrupp där de hade haft utmaningar i sitt samarbete. Det kom fram att de trodde att det inte var okay att säga nej. Det visade sig att ingen i gruppen visste vem som hade bestämt det, eller hur den uppfattningen hade kommit till i gruppen. Det var något som medlemmarna i ledningsgruppen tolkade och medvetet men framförallt omedvetet valde att tro. De hade haft en historia av att när de skulle vara kreativa och spåna på möjligheter, så var alla i gruppen knäpptysta när någon kom med ett förslag. Det i sin tur tolkades som att de fick nej på sina förslag. Det visade sig att de hade varit rädda för ”att göra eller tycka fel.”

Nu var individerna i den här gruppen modiga så de vågade ärligt erkänna sina rädslor vilket gjorde att det gick att sätta ramar för hur de ville ha det istället. De ville ha öppenhet och tillit i gruppen. De bestämde att det inte fanns några rätt och fel bara feedback som de kunde ha nytta utav. Det innebar att de började med att var och en frågade sig själv vad intentionen var varje gång de ville ge feedback. Var den nyttig för mottagaren och gruppen eller grundades den på en vilja att visa sig duktig, smart eller något annat som ledde till att framhäva sig själv istället? De bestämde även att i kreativa ramar säga ja till allt så att alla idéer fick komma fram och sedan kunde de börja välja och sortera i det som kom upp. Det som förvånade dem mest var att det var färre förslag än de hade trott som de ville säga nej till i slutändan.
    
Teater Pero är mest känd för att göra teater för barn och de har vunnit många priser bland annat regeringens pris. De turnerar, har workshops runt om i världen och har nyligen kommit hem från New York. Deras arbetsätt på repetitionerna kan exempelvis gå till så att regissören ber skådespelarna visa 10 sätt att resa mellan tre stjärnor och så kan regissören gå ut en halvtimme eller timme med förväntningen att få se alternativen.
    
Skådespelarna sätter igång och prövar och använder sig av alla sina sinnen, hela hjärnan och sina kroppar i sitt sökande och när regissören kommer tillbaka så visar de upp alla alternativen. Sedan startar en process där kanske tre av de tio alternativen ska vara kvar. Feedback är en naturlig del av processen, jag tror inte ens att de tänker på att den ingår, det är så självklart. Förslag till förbättringar tas emot och prövas.
    
Om vi flyttar uppmärksamheten från grupp- till individnivå, så träffade jag för ett par år sedan en 27-årig ung man som hade sagt ja till att bli chef fast han absolut inte ville det. Han var inte intresserad av ledarskap över huvud taget. När jag träffade honom hade han försökt gå på en flygplats någonstans i världen och hans kropp ville inte lyda honom, han kunde inte gå. Han åkte in akut på sjukhus och blev efter en gedigen utredning hemskickad. De hittade inget fysiskt fel trots att han kände ett så hårt tryck över bröstet att han trodde att han skulle dö. Han hade svårt att hitta ord och att koordinera sin kropp.
    
En av de saker som visade sig vara i obalans hos honom var att han sa ja fast hela hans kropp protesterade. Det visade sig att så fort han tänkte på något som var negativt, som han inte ville, inte tyckte om (det kunde vara något så enkelt som en maträtt han ogillade) så fick han ett hårt och kallt tryck över bröstet. När han verkligen ville eller tyckte om något så kände han en lätthet i hela kroppen och en värme som spred sig i bröstet på honom. Han insåg att hans kropp signalerade när det var ja och när det var nej. Han hade aldrig tidigare tillåtit sig att bry sig om dessa signaler utan hade istället kört över dem
Det han behövde göra, för att bli mer tydlig och att kunna leva mer som han önskade, var bland annat att be om betänketid innan han svarade ja eller nej.
Han fick ganska direkt feedback från kollegor, vänner och sin familj att han hade blivit tydlig i sin kommunikation.
    
En god vän till mig, som har många olika kompetenser, en av dem är massage, berättade att hon masserade en kund som började berätta om sin chef och allt dumt som han sa och gjorde. Min vän frågade om kunden hade tagit upp de här sakerna med sin chef.
- Nä, det går inte, fick hon till svar.
- Vad synd, för när jag masserar dig så säger du väl till om det gör ont, exempelvis om du vill ha ett hårdare eller mjukare grepp?
- Ja, jo det gör jag ju…
- Det är ju toppen för då vet jag hur jag ska göra så att det blir bra för dig.
    
Jag tror att kunden blev inspirerad till att ge återkoppling till sin chef.
    
Kan det vara så att vi människor generellt har svårt att skilja på sak och person och att vi har en tendens att ta ett för stort ansvar för hur vår feedback eller hur ett nej ska landa hos mottagaren?
    
”Att vara människa bland människor är en extremsport” (Truls Fleiner)
    
    

Ewa Jonason

    

 

 

EQapital.se