Homo economicus ersätts av homo emoticus

Homo economicus är död, länge leve homo emoticus. 
Vi drivs inte längre på samma sätt av lön och vinst, de saker som var centrala under industrialismen då överlevnad var centralt. Nu är självförverkligande och uppskattning viktigast, homo emoticus är här.
Vi drivs inte längre på samma sätt av lön och vinst, de saker som var centrala under industrialismen då överlevnad var centralt. Nu är självförverkligande och uppskattning viktigast, homo emoticus är här

Published 2014-03-05

Homo economicus är död, länge leve homo emoticus

Kvartalskapitalismen försvinner nu när vi ser att de mest värdefulla företagen sätter individen och kunden främst. Kvartalskapitalismen har mött sin överman. Homo economicus är död, homo incentivus är döende, länge leve homo emoticus.

    

huvudpusselsquare


Det vi kallar kvartalskapitalism eller finansiell närsynthet, har sina rötter långt ner i industrialismens mylla. Generellt sett satt vi vid den tiden långt ner i Maslows behovshierarki. Vi var fokuserade på att överleva, så mat, värme och trygghet var inte bara det viktigaste, det var det enda. Lön var vad vi ville ha ut av vår arbetsgivare, ju mer desto bättre. Vårt mål var enkelt. Arbetade vi hårt fick vi högre lön. Vi utbildade våra barn för att de skulle kunna få säkra inkomster och om var vi på rätt plats vid rätt tillfälle fick vi en bonus. Homo economicus (hushålla för överlevnad) blev homo incentivus (bonus och mer pengar).
    
Som investerare var vi också fixerade vid vinst. Vi ville köpa aktier för att kunna sälja dem dyrare. Enbart den möjliga vinsten drev oss. Vi ville säkerställa maten, värmen och tryggheten. Nästa steg i Maslows hierarki, tillhörighet, löstes även det via industrialismens organisationer. Men vi lärde oss även att umgås genom föreningar, skolor och vänner.
    
På många sätt har vi stannat där. Vi ser det som naturligt att vi löst de grundläggande behoven, men vi sitter kvar i en verklighet där pengar är målet. Vi har under lång tid mentalt varit på väg mot nästa steg, uppskattning och självförverkligande. Det är det som driver oss nu, men få av oss hittar svaret på arbetsplatsen och definitivt inte hos den traditionella arbetsgivaren.
    
Vi märker att vi har rört oss vidare när vi ställer andra krav än vinst på företagen i samhället. Resultat är viktigt men blir sekundärt. Vi vill att företagen skall ha en konkret roll i samhället och vara kreativa, föra utvecklingen vidare, skapa meningsfulla jobb.
    
Vi märker det på aktiemarknaden där värderingarna inte längre går att förklara med traditionella avkastningsmodeller. Vi väljer företag vi har förtroende för och som vi är nöjda med att ha i vår portfölj. Vinst är sekundärt.
    
Vi märker det på våra nya generationer, 80-talister som inte vet något annat än mat på bordet och fina kläder. De drivs inte av inkomst. De är inte ens bekymrade över uppskattning utan vill förverkliga sig själva. De väljer kanske inte yrken utan sysslar med det som är givande. Vi har skapat homo emoticus (känslostyrda och självförverkligande).
    
Vi märker det på dem som går in i väggen. Kulturen har manat dem mot hårt arbete och vikten att bygga materiell välfärd men eftersom lönen inte längre motiverar, så tappar de referensramarna, orken, och ger upp.
    

Bildtext: Maslows behovshierarki kan överföras till olika människotyper.


Vi märker det på våra största företags svaga marknadsvärderingar. Deras styrelser tror fortfarande att omsättningsökningar och marginaler är viktigast. De låter företagen skära ner på innovation och sparkar personal om de inte kan rapportera kontinuerligt stigande siffror till den anonyma aktiemarknaden. En antik bolagsstyrning skapad i industrialismen konserverar antika målsättningar. Men de mest värdefulla bolagen är de som är sätter innovation, nöjda kunder och engagerade anställda främst. Att avskeda personal bygger inte företagskultur eller trivsel för någon. Kvartalskapitalism är en motsättning i sig eftersom bättre resultat inte längre leder till bättre värden. Den investeraren tappade färdriktningen med homo economicus och dog med homo incentivus. Den gamla tidens organisation är på väg bort och det märks på marknadsvärdena. Man kan inte lura marknaden. Den vet vad som kommer.
    
Homo emoticus är nu i majoritet. Personen söker sig till företag som ger ett meningsfullt jobb och tillräckligt bra lön. Självförverkligandet kommer när man gör något som innebär egen och omvärldens respekt och är tillräckligt svårt för att en arbetsdag skal bli utmanande. Kanske strävan efter att göra kunderna nöjda. Till den arbetsplatsen är det många sökande. Organisationen är platt eftersom den insett att information och förbättringsidéer inte får låsas vid avdelningar och rapporteringsvägar. Man löser problem med olika individer på samma arbetsplats oavsett avdelningstillhörighet eller rangordning. Det finns en uppgift men ingen roll.
    
Homo emoticus har glasögon genom sin överlägsna intuition, så finansiell närsynthet är snart inte längre ett problem.
    

Ulf Löwenhav

 

 

EQapital.se