Kostar kapitalet egentligen?

En grundläggande plattform för finansiella överväganden är att det finns en kostnad för kapitalet. En central frågeställning är att hitta rätt blandning mellan eget och lånat kapital. Är detta ett mytminerat område?

Kostar kapitalet egentligen?. 
En grundläggande plattform för finansiella överväganden är att det finns en kostnad för kapitalet. En central frågeställning är att hitta rätt blandning mellan eget och lånat kapital. Är detta ett mytminerat område?.
Published 2014-12-01

Kostar kapitalet egentligen?

En grundläggande plattform för finansiella överväganden är att det finns en kostnad för kapitalet. En central frågeställning är att hitta rätt blandning mellan eget och lånat kapital. När man gräver sig ner i frågeställningen blir det en kamp mellan logik och känslor. En typisk etnofinansiell fråga eftersom finansanalytiker gärna, trots att de i en diskussion gärna hävdar motsatsen, utgår från att vi är ekonomiskt rationella, att vi gör det som är bästa ekonomiska lösningen Är det för att vi inte vill inse känslornas dominans det blir så?


I sin enklaste form finansieras bolagets tillgångar med skulder och eget kapital. Skulderna är ofta till del leverantörsskulder men för den här diskussionen utgår vi från bankskulder. Det egna kapitalet är dels aktiekapitalet dels de historiska vinster som stannat i bolaget. Det historiska betraktelsesättet är att bankskulder har en fördel över eget kapital eftersom räntekostnaden är skattemässigt avdragsgilla. Den generella nackdelen är att med ökad skuldsättning ökar konkursrisken. När man har vägt fördelar och nackdelar har perspektivet varit att de gradvist tilltagande fördelarna kompenseras med tilltagande nackdelar så andelen skulder påverkar inte kapitalkostnaden.
    
Ett annat grundläggande perspektiv är att eget kapital kostar. Generellt sett kan man genom att utvärdera vad omgivningen tycks ha för avkastningskrav på sin aktie, på sin ägarandel, tolka in en kapitalkostnad. Men för att vi skall förstå om det är en faktisk kostnad bör vi vrida och vända på faktiska förhållanden, rimligen ur bolagets och investerarens perspektiv. Aktieägarna har en genomsnittlig hålltid på 4 månader och hoppas på en värdeökning och ser en utdelning som ett plus. Relationen utdelning till börsvärde ligger ofta på en låg nivå, 2-3%. Relaterar vi börskursen till företagets intjäning har vi fundamentet till en avkastningsvärdering, implicit det avkastningskrav investeraren har på bolaget. Men är det rimligt? Borde inte det bygga på att vi i sådana fall får en del av bolagets resultat?
    
Äger vi hela vårt bolag har vi en direkt möjlighet att dels ta del av substansvärdet, skillnaden mellan marknadsvärdet på tillgångar och skulder, och dels genom att behålla hela värdet av bolag om det kan säljas baserat på framtida intäkter. Om man äger en mindre del, så liten att man är utlämnad åt andras godtycke avseende styrelseval, så är har man tappat relevansen, kopplingen mellan ägarandel och värdeandel. Relevansen avtar sedan gradvis mot försumbarhet om man är aktieägare i ett större börsnoterat företag. Det är ledningen och om det finns en enskild större ägare som har den faktiska makten. Vill de inte dela ut överskottet har jag som aktieägare inte något att sätta emot.
    
Finns det inget åtagande att ge aktieägarna den avkastning de söker är det rimligt att se att den enda kostnaden för eget kapital är kostnaden för utdelningen.
    
Som en direkt konsekvens är det rimligt att ompröva det historiska kapitalkostnadsperspektivet med en WACC (weighted average cost of capital), där kapitalkostnaden blir en blandning av den skattejusterade räntekostnaden och den implicita kapitalkostnaden baserad på börskursens relation till företagets resultat.
    
Vidare känns det som att det är dags att introducera loss aversion i ekvationen. Vår rädsla för förluster innebär att en förlust på 1 000 kr inte kan kompenseras med 1 000 kr i oväntat tillskott. Kanske krävs det 10 000 kr för att vi skall kunna sova igen. I vardagslivet innebär loss aversion att vi knappt bryr oss om ett kassamässigt tillskott på 1 000 men om vi får en p-bot på 600 kr behöver vi talterapi.
    
Som en följd av finanskrisen tidigt 1990-tal ändrades allmänhetens syn på skulder. Massor av företag försvann från arenorna och bankerna gick på knä. Kan vi fortfarande se skuldsättning som något positivt för att det har skattemässiga fördelar? Min bedömning är att vi skyr skuldsättning, långt mer än vad de professionella företagsaktörerna tror. Kanske är det därför ett av de mest konservativa fastighetsbolagen, Castellum, har en så bra värdering. Kanske är det vid de nivåerna, 50 % i fastighetsbolag, som en bred grupp investerare är komfortabla.
    
Med ett alternativt synsätt på kostnad, kombinerat med den implicita effekten på börsvärdet, för eget kapital och räntebärande skulder, pekar mycket på att styrelser och ledning bör överväga att finansiera bolagen med enbart eget kapital. Den minskade risken, kombinerat med den ökade möjligheten att investera i bolag och deras verksamheter utan att strukturen är smittad av finansiell risk, är attraktiv.
    Var landar vi med diskussionen? Det viktigaste är att våga vrida och vända på olika finansiella fenomen utan att det har sanktionerats av den finansiella fakulteten.
    
    


Artikeln skrevs av Ulf Löwenhav
Skicka e-mail till Ulf.lowenhav(at)reaktionvalue.com
Twitter @ulflowenhav
    

 

Veckans fråga

Är våra stora svenska företag generellt sett tillräckligt förändringsbenägna?
Vad tycker du?

ANNONS:

Mest läst

 

EQapital.se