Tankar om ett mer vetenskapsintegrerat arbetsliv

Under många år nu har jag arbetat på Högskolan Väst, som har regeringens uppdrag att utveckla former för arbetsintegrerat lärande (AIL). Och sedan ett par år sitter jag i ledningsgruppen som ansvarar för forskningen kring AIL.

Tankar om ett mer vetenskapsintegrerat arbetsliv och en mer arbetsintegrerad akademi. 
Under många år nu har jag arbetat på Högskolan Väst, som har regeringens uppdrag att utveckla former för arbetsintegrerat lärande (AIL). Och sedan ett par år sitter jag i ledningsgruppen som ansvarar för forskningen kring AIL..
Published 2015-01-21

Tankar om ett mer vetenskapsintegrerat arbetsliv och en mer arbetsintegrerad akademi

Under många år nu har jag arbetat på Högskolan Väst, som har regeringens uppdrag att utveckla former för arbetsintegrerat lärande (AIL). Och sedan ett par år sitter jag i ledningsgruppen som ansvarar för forskningen kring AIL. Där har jag bland annat ansvar för informationsspridning och kontakter med arbetslivet. Jag tror verkligen på AIL och vill därför förmedla mina tankar kring vad det skulle kunna vara. Som jag ser det är AIL inget, det är istället det som händer mellan arbetslivet och akademin, i den unika form för samverkan som AIL är. Låt mig förklara.


    
Antingen eller är enkelt. Både och är svårt, ofta till och med mycket svårt. Ibland är det till och med svårt för den som är insatt att se hur lite av det ena som finns med i det andra när man tror och vill att det ska handla om både och. Och bara för att det har varit en dualism, det vill säga en relation mellan det ena OCH det andra, betyder inte att det förhållandet gäller för evigt. Relationer behöver ömsesidig omsorg annars bryts de upp. Mellanrummet i dualismen krävs för att relationen ska vara en dualism, istället för parallella monismer. Det krävs, som man brukar säga, två för att dansa tango. Dans är en relation som kollapsar om än den ene, än den andre tar över. Solodans kan vara fascinerande, men det är en monism, inte en dualism. Det är något annat, inte nödvändigtvis något väsensskilt eller dåligt, men något annat. Och skillnaden mellan är avgörande. En verkligt arbetsintegrerad akademi och ett sant vetenskapsintegrera näringsliv måste handla om både och, måste vara en dualism. Det är enkelt att säga, men svårt fast inte omöjligt att genomföra.
    
AIL för mig är och kan bara vara en dualism. Inte en arbetslivsmonism eller en akademisk soloprestation. Och heller inte pluralism, för där finns ingen samverkan mellan. I-et i AIL är centralt. Utan integrationsledet finns ingen arbetsintegrerat lärande. Bara dels arbete, dels lärande. Eller kanske antingen arbete eller lärande. Det är svårt men nödvändigt att upprätthålla dualismen och värna mellanrummet. Här finns många fällor att falla i. Arbetslivets pengar förväxlas ofta med makt och akademiska elfenbenstorn blir lätt sig själva nog. Monismer är enklare att hålla fast vid, för där finns bara en part att hålla reda på. Monismen är fokuserad, så att säga i utgångsläget. Dualismer är dynamiskt föränderliga och kräver ständig omsorg och ömsesidig passning för att även fortsättningsvis vara en dynamisk relation. Det går inte att ensam upprätthålla dualismen, det krävs att båda parter värnar relationen. Nyckeln till AIL ligger där, i ömsesidigheten, lyssnandet och insikten om att båda behöver varandra lika mycket.
    
Pluralism förväxlas ofta med dualism, för där finns mångfald och simultana röster. Men en dualism är en relation mellan. Pluralism finns även utan att man lyssnar på och drar lärdom av varandra. Dualism är ett sammanhang bestående av två parter och ett mellanrum. En helhet som parterna värnar och upprätthåller gemensamt. Om arbetslivet dikterar villkoren, till exempel ger tydliga direktiv och lockar med pengar, liknar relationen mellan parterna mer en köp-sälj relation. Det är inte vad de flesta skulle säga är en relation, det handlar mer om en affärstransaktion utan empati och förståelse. Den typen av relationer som bara finns så länge maktförhållandet mellan parterna är asymmetriskt och är inte dynamiska. Utan ömsesidigt beroende och lyssnande på och förståelse för varandras respektive olikheter, förutsättningar och kunskaper samt kompetenser finns ingen dualism, inget utbyte, inget ömsesidigt lärande.
    
Akademin brukar förknippas med utbildning och forskning. Där finns experterna och deras kunskaper. Det som är nytt och unikt i ett arbetsintegrerat lärande, till skillnad från andra typer av samverkan mellan akademin och arbetslivet, är att AIL idealt sett bygger på ett ömsesidigt lyssnande och lärande samt gemensam produktion av såväl kunskap som varor och tjänster. Även forskare kan (och bör) lyssna och lära, inte bara på varandra utan också på andra samhällsaktörer. Ett dynamiskt och levande samhälle kräver att mellanrummen värnas och att alla parter inser värdet av helheten. AIL-forskaren kan därför inte peka med hela handen, alternativt se sig som en fluga på väggen. AIL-forskaren har viktiga kompetenser, men det är först när dessa samverkar med arbetslivets kompetenser, först när man arbetar tillsammans, som relationen blir en dualism, som ett arbetsintegrerat lärande uppstår: mellan.
    
Det är lätt att suggerera sig att tro att förhållandet är dualistiskt när pengarna rullar in och industrins hjul rullar snabbt, när alla är nöjda och glada. Lätt att förblindas av pengarna och förväxla dem med kunskap och kompetens. Risken är dock att akademin på det sättet säljer ut sin integritet och därmed utarmas, vilket gör det svårt att forska och söka ny kunskap. Och arbetslivet riskerar därigenom att betala för något som är värdelöst, för ett tomt varumärke som inte tillför organisationen något annat än vetenskaplig legitimitet. Lätt att av okunskap och för att man genom den konkurrens som råder på marknaden får för sig att makt och pengar är det samma som kunskap. Människan styrs i hög grad av affekter, men vill sällan erkänna det. Därmed är det som upplagt för fortsatt monism. Det handlar inte om vad man kallar det, utan om vad man gör med det. AIL är ingen etikett, det är en inställning och en syn på kunskap och samverkan som förpliktigar. AIL är en ny och fortfarande underutvecklad möjlighet, för både arbetslivet och akademin. Ett sätt att främja hållbarhet som alla gynnas av.
    
Kunskap och lärande handlar om det man inte vet, om sökandet efter ny kunskap. Ny-tänkande är en nödvändighet för ett dynamiskt samhälle. Men det är svårt att tänka nytt, av många skäl. Om man lever i en monism kan nytänkande lätt uppfattas som ett hot mot rådande ordning och därför motarbetas det, eller den som tänker nytt kanske anklagas för att vara galen. Monism handlar om att bevara rådande ordning och därför gynnar det ja-sägande och foglighet. Pluralism riskerar att dränka nytänkandet, för man ser det inte. Som med skogen som inte syns för alla träd. Dualism däremot tvingar fram nytänkande genom att föra samman och genom att hålla ihop det som inte annars samverkar. Dualismen blir dynamisk för när man befinner sig i mellanrummet mellan är det omöjligt att inte se nya kombinationer, att inte bli kreativ.
    
Är det kreativitet och nytänkande man vill ha, inom både arbetsliv och akademi, är AIL en väg att gå. En spännande väg som ingen vet vart den leder, för det är en väg som leder till ny kunskap, det vill säga kunskap som inte finns förrän den skapats gemensamt av parterna. AIL är ett sätt att tänka kring samverkan mellan arbetsliv och akademi som bygger på och bevarar dynamiken mellan. Det är ingen enkel väg att gå, men om vi även i framtiden vill ha ett levande och vitalt samhälle är det som jag ser på saken både nödvändigt och mödan värt att försöka. AIL är vägen fram, inte målet. AIL måste vara en dualism, annars blir det något annat, något gammalt och beprövat. AIL är det som händer mellan. AIL är ett slags tango och en tango blir vacker och spännande först när båda parter deltar lika passionerat i samverkan mellan. Det krävs lyhördhet, både för musiken (omvärlden) och för danspartnerns unika förmågor, kunskaper och vilja. AIL är inget man kan planera eller styra, man kan bara förbereda sig och vara närvarande samt agera i nuet, tillsammans. Däri ligger nytänkandet, utmaningen, för både företagarna och akademikerna.
    
Jag tycker om att dansa och vill uppfinna nya rörelser tillsammans, vill lyssna på musiken och söka mig framåt mellan och med. Vill fortsätta utveckla både förmågan till samverkan och mina kunskaper. Jag trivs i dynamiska mellanrum i samverkan och där jag både lär och delar med mig av mina kunskaper. Därför tycker jag om arbetet med AIL. För att det är en utmaning och för att det är svårt. För att det tvingar mig upp på tå och för att det enda jag kan göra är att förbereda mig och sedan lyssna och vara närvarande där och då och gemensamt göra det bästa av situationen.
    


Artikeln skrevs av Eddy Nehls
Avdelningen för företagsekonomi
Universitetslektor i kulturvetenskap
Högskolan Väst
eddy.nehls(at)hv.se

 

 

EQapital.se

Godkännande av cookies

För att ge dig en bättre upplevelse på våra webbplatser använder vi cookies på din enhet och sparar ditt IP-nummer. Genom att fortsätta använda vår webbplats accepterar du att cookies används. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här.